Nilsis

I lördags cyklade jag omkull. Hann inte ta emot mig utan landade på höger sida. Hade som tur var min gant-jacka som är rätt grov, den gjorde att jag undvek skrapsår. Fick lite grus i ena näven som jag fick pilla ut med pincett.

Kände att smällen tog illa. Åt ipren med den hjälpte inte något vidare.

På söndagen var smärtan i högersidan total, jag hade ett jack i höger knä och kunde knappt böja på vänster ben.

Ringde sjukvårdsupplysningen och frågade om råd, sa att jag var rätt säker på att jag brutit ett par revben.
"Men det gör dom ingenting åt på sjukhuset" fick jag till svar.

Till saken hör att:
När jag var typ 12 år cyklade jag omkull, rejält, vurpade över styret och landade i full fart med bröstkorgen på en stubbe. 5 dagar på intensiven med hopsjunken lunga, 2 brutna revben varav ett av benen hade skurit i min lever.
Det sa jag till sjukvårdsupplysningen. Hon sa att det var en ovanlig händelse. Förvisso, men hur kunde jag veta vad mina revben den här gången gjort? Hon rekommenderade mig att känna efter om jag stod ut med smärtan.
Strax efteråt satt jag i en taxi på väg till akuten.

Jag kom in, beskrev problemet och fick sitta ner i en fullsatt väntsal. 10:50 på söndagen. Jag trodde det skulle vara tomt. Men folk var nyktra och tysta iaf.

Efter 10 minuter fick jag komma in i ett undersökningsrum, en sjukskötare klämde på mig, tog tempen, blodtryck och puls.
Är du nervös, frågade han. Jag kände själv att jag hade kaninpuls och förklarade att jag har 2 fobier: nålar och höjder. Höjder är ju normalt, ramlar man ner från en allt för hög höjd dör man. Nålar pga att jag blev styvmoderligt skött på sjukhus när jag var liten valp.
Jag kände mig svimfärdig av obehag inför vad som kunde vara fel med mig och kände att jag var vit i ansiktet och torr i munnen.
Han var mycket duktig. Tryckte på en punk som gjorde att jag sprattlade till och i reflex slog bort hans hand varpå han skrattade till åt min reaktion att från blixtstilla nästan lyfta från britsen. Jag skrattade också vilket gjorde oerhört ont.

Strax därpå kom en läkare som klämde på mig och sa att jag skulle slappna av och säga till om det gjorde ont. Han tryckte lite och höll på, och sa sen att han kände att det fanns frakturer, och att jag även känt smärta på levern.
Jag fick direkt oerhörd ångest och kände ledsamhet. Svor faaan och helvete rätt tyst.
Läkaren förklarade att dom var tvungen att sätta en infart i min arm och direkt skicka mig på röntgen. Sagt och gjort, skötaren kom in och jag fick lyssna på musik medans han satte en nål i armen på mig. Kändes bra, som sagt, han var skicklig och det kändes som att han lyssnade på mig. Viktigt. Han frågade bl.a hur det kom sig att jag var rädd för nålar men har tatueringar.




Dom sa åt mig att gå iväg till en korridor och ta hisen 1 våning till röntgen. Jag tryckte på hissknappen och efter 5 sekunder öppnades den. Jag stegade fram och skulle precis gå in när en sjukhusanställd sköt ut en säng med en död person insvept i lakan rullade ut. Jag fick ännu mer jävla ångest.
Tog hissen upp till röntgen, väntade ett par minuter varpå mitt namn blev uppropat av en röntgensköterska.
"Men Niclas, går du?"
"Ja, vadå då? Varför skulle jag inte göra det?
"Jag trodde att du skulle komma på en säng"
Här får jag naturligtvis ÄNNU MER ångest då det känns som att hon vet något jag inte vet:
"Vad fan säger du, varför skulle jag det?!"
"Jag läste remissen, och det verkade vara så allvarligt"
Jag blir tyst och spak och klarar inte ens av att knäppa av mig mitt halsband. Kan bara tänka på sönderskuren lever, Anna Lindh, och vad röntgen kommer att visa.





Jag går in i röntgenrumet och får dra ner brallorna, lägga mig på britsen och sätta som en gummikåpa runt snorren som skydd mot strålning, kontrast in i blodet, åker fram och tillbaka och blir scanad och 10 minuter senare går jag ut därifrån, ner till väntrummet igen för att vänta på vad röntgen skulle visa. Jag känner mig svag och illa till mods

Efter en stund kommer en sköterska och visar mig till ett rum där jag ska vänta på läkaren. Från rummet kan jag se där ambulanserna kommer infarande med patienter, jag ryser av obehag.
Efter 10 minuter kommer läkaren med en trave papper i näven. Jaha, tänker jag, där står väl hur dom ska ta hand om mig under min kommande tid på sjukhuset.
"Röntgen gick bra."
"Vad säger du?"
"Röntgen gick bra, levern har klarat sig"
Jag skriker rakt ut som om jag avgjort en VM-final i miut '93, stegar fram och kramar läkaren som står stel som en pinne, och jag skriker "FY FAN VAD SKÖNT!!"
Efter en stund frågar jag om revbenen, och jag har 2 frakturer.
Han svassar iväg och efter 20 minuter kommer sköterskan som tog mot mig från början och tar bort infarten ur min arm.
Jag knallar upp på stan och får ut ett 100-pack tramadol mot smärtan.

Allt gick oerhört smidigt, och även om jag var där flera timmar kändes det som jag fick den hjälp jag ville, stor tumme upp!

På vägen därifrån lyfte en helikopter från sjukhustaket. Jag höll min mobil i handen och när helin drog iväg höll telefonen på riktigt att blåsa ur handen, ett frukstansvärt tryck!





Man blir torr i munnen av tramadolen, så jag köpte något på apokeket mot det. Vidrigaste tabletterna någonsin, smakar bara torrt.. asken andas "pensionär".


Idag hade jag av en slump en tid på vårdcentralen. Jag ville att dom skulle kolla mitt hjärta eftersom jag tycker att det slagit konstigt. Jag fick ta ett EKG, läkaren lyssnade på hjärtat och tryckte lite och förklarade att hjärtat var kärnfriskt, och att det var brosket mellan muskel och bröstbenet jag kände.
Jävligt skönt resultat där också.
Gick från vårdcentralen på norr hem, köpte lite böcker på vägen.


Den smärtstillande medicinen jag tar är lite lustig. Jag blir oerhört avslappnad och sömning när jag tar full dos, blir slapp och bryr mig inte så mycket om någonting, somnar hur som helst korta stunder.
Jag är sjukskriven 1 vecka till att börja med, så får vi se hur det känns nästa veckan. Som det är nu är framför allt höger sida av överkroppen känslig, svårt att böja mig fram eller i sidled och öm såklart. Som om någon spelat la cucaracha på revbenen med en kulhammare.

Det var det hele..