Att hälsa eller inte
Igår for jag på cykeln till ica för att handla. Mjölk, yoghurt, det vanliga, man borde kunna prenumerera dom varorna...
När jag kliver innanför dörrarna så hälsar kassörskan vänligt på mig. Hon håller på med kundkorgarna innanför dörren. Jag morsar tillbaka, kliver in och plockar på mig det jag ska ha och ställer mig i kön.
Nu när jag kommer fram till rullbandet så sitter hon i kassan. Vi har ju redan hälsat, för 45 sekunder sedan.
Hon hälsar tyst igen och jag gör en liten vickning på huvudet, öppar munnen lite grann och liksom låtsashälsar.
Är ni som jag Seinfeld-fantaster så har ni sett avsnittet där Jerry förklarar att på begravningar hälsar man inte på folk, utan man gör som jag gjorde mot kassörskan, man låtsashälsar, "deltar".
Känner jag inte folk tillräckligt bra så brukar jag låtsas att jag inte känner igen dom, eller överhuvudtaget ser dom, även om jag gör det. Det här sätter mig självklart i besvärliga situationer när jag framstår som konstig som inte hälsar. Vi har ju ingenting att prata om, vi kanske bara råkar ha gemensamma kompisar och setts under alkoholrus på en uteservering för 3 år sedan, jag kan inte hålla på och hälsa på människor till höger och vänster, efter snart 30 år bonde i samma stad så blir det ju en masse.
Tänk om vi hamnar bredvid varandra på bussen? Ska vi hälsa och sen stå tysta? För vi känner ju inte varandra. Jag får lite obehag av sånt här. Eller så är jag dålig på att skaffa nya vänner.
Min grundsten till det här är, och håll i er nu, : en klasskamrat på gymnasiet, Peppe, hade en äldre syster. Henne träffade jag självklart inte så ofta. Hon i sin tur, hade en pojkvän, som jag naturligtvis träffade ännu mer sällan.
Efter det hälsar han på mig, pojkvännen. Han gör det fortfarande. Det är ju 11-12 år sedan vi sågs som hastigast kanske 6-7 gånger. Han hälsar mig såklart inte med namn, men nickar ett tjena om vi ses typ på stan.
Nån gång har det hänt att han kommit fram på typ Olearys och hälsat på riktigt:
H: Tjenare! Hur är det?
J: Jo, det är bra.. själv då?
H: Jo för fan..
J:....
H:...
J: Äh, måste på toa, vi ses!
Vad ska man säga? "-Bor du kvar i samma lägenhet där vid ladugårdsängen som du bodde i 1999?"
Imorgon ska jag tipsa om en dokumentär som var svensk bör se!
http://www.youtube.com/watch?v=1GJQ_O-GlkI&feature=related
När jag kliver innanför dörrarna så hälsar kassörskan vänligt på mig. Hon håller på med kundkorgarna innanför dörren. Jag morsar tillbaka, kliver in och plockar på mig det jag ska ha och ställer mig i kön.
Nu när jag kommer fram till rullbandet så sitter hon i kassan. Vi har ju redan hälsat, för 45 sekunder sedan.
Hon hälsar tyst igen och jag gör en liten vickning på huvudet, öppar munnen lite grann och liksom låtsashälsar.
Är ni som jag Seinfeld-fantaster så har ni sett avsnittet där Jerry förklarar att på begravningar hälsar man inte på folk, utan man gör som jag gjorde mot kassörskan, man låtsashälsar, "deltar".
Känner jag inte folk tillräckligt bra så brukar jag låtsas att jag inte känner igen dom, eller överhuvudtaget ser dom, även om jag gör det. Det här sätter mig självklart i besvärliga situationer när jag framstår som konstig som inte hälsar. Vi har ju ingenting att prata om, vi kanske bara råkar ha gemensamma kompisar och setts under alkoholrus på en uteservering för 3 år sedan, jag kan inte hålla på och hälsa på människor till höger och vänster, efter snart 30 år bonde i samma stad så blir det ju en masse.
Tänk om vi hamnar bredvid varandra på bussen? Ska vi hälsa och sen stå tysta? För vi känner ju inte varandra. Jag får lite obehag av sånt här. Eller så är jag dålig på att skaffa nya vänner.
Min grundsten till det här är, och håll i er nu, : en klasskamrat på gymnasiet, Peppe, hade en äldre syster. Henne träffade jag självklart inte så ofta. Hon i sin tur, hade en pojkvän, som jag naturligtvis träffade ännu mer sällan.
Efter det hälsar han på mig, pojkvännen. Han gör det fortfarande. Det är ju 11-12 år sedan vi sågs som hastigast kanske 6-7 gånger. Han hälsar mig såklart inte med namn, men nickar ett tjena om vi ses typ på stan.
Nån gång har det hänt att han kommit fram på typ Olearys och hälsat på riktigt:
H: Tjenare! Hur är det?
J: Jo, det är bra.. själv då?
H: Jo för fan..
J:....
H:...
J: Äh, måste på toa, vi ses!
Vad ska man säga? "-Bor du kvar i samma lägenhet där vid ladugårdsängen som du bodde i 1999?"
Imorgon ska jag tipsa om en dokumentär som var svensk bör se!
http://www.youtube.com/watch?v=1GJQ_O-GlkI&feature=related
Kommentarer
Trackback
