Nilsis

Jag gillar ju Danmark. Även om jag gillar att göra mig lustig över hur dom är. Danmark och danskarna är när de är nyktert är som svenskar vill vara när dom tagit några falcon, om ni förstår vad jag menar.

Jag snubblar över en låt med Rasmus Seebach. En enkel fin melodi, men har man sett dokumentären om Rasmus far, Tommy Seebach, så vet man att Rasmus bär på en otrolig svärta. Sången han sjunger skickade Tommy in i flera år till danmarks version av Eurovision song contest utan att komma med.
Tommy låg och skrek på golvet vid avslag, svårt alkoholiserad, inför barnen och gormade att han inte förstod varför den inte kom med.
Men så ett år, Tommy skickade ju in flera år i rad utan att ändra en ton i låten, kom han med, vann danska schlagerfestivalen, skickades till Irland, kom på 22:a plats varpå Danmark inte fick vara med i Schlagern 1994.
Tommy fick bära hundhuvudet i pressen. Söp, skilde sig, gjorde sig av med huset, stod och spelade synth på varuhus ("gillar ni mina gabadinbyxor? Dom har jag köpt på Rasmusen därborta"), osv. All elände ni kan tänka er.

Tommy dog på väg till sitt arbete på Bakkens tivoli i början av 2000-talet.

När man vet lite bakgrundshistora så blir det är rätt medemåttiga klippet intressant, man inser att hans son Rasmus stolt sjunger låten som medverkade till att hans far fick än större privata problem.
Dessutom uppträder han på vad som ser ut att vara ett tivoli. Jag har ingen aning om det kanske till och med är Bakkens tivoli! Det skulle ju göra klippet ÄNNU mera intressant. (jag har varit på Bakken några gånger men mins inte hur det ser ut.) Här är bild när jag var där -94! http://nilsis.blogg.se/2010/december/middag.html
Precis som med allt annat så ger ens privata referenser - vad man gjort i sitt liv, vad man vet om, druckit, sett, ätit, hatat, älskat, upplevet - gör att man kan sätta det man bjuds i ett annat sammanhang än någon som helt saknar referenser i sitt liv.
Människor som inte upplevt någonting är alltid grunda och ointressanta.