Vila i frid, morfar

I lördags morse klockan 04.00 dog min morfar. Han hade varit sjuk några år och jag hade hunnit förbereda mig på att så kunde ske när som helst. Men ändå blev jag självklart överaskad.
Märkligt att jag inte känt någonting i övrigt tycker jag. Jag har inte gråtit en tår. Svårt det där, han är den första i den närmaste släkten som dör, jag har aldrig varit på begravning.
Sjukdomen gjorde att han dom sista åren inte var sig själv, han fanns ju men levde inte. Bodde på ett boende.
Känns skönt att han somnade in lungt och inte hade massa krämpor utöver sjukdomen sista åren.

Morfar och jag hade nära kontakt när jag var liten. Han var entreprenör och hade sitt företag. Han ägde dom flesta grusgropar här i området, bland annat den där hjälmarberget ligger nu. Han krossade sten och sålde allt man fick fram ur grusgropar, och hade även en stor verkstad där han köpte och rustade maskiner till grusgropar och sålde dessa, oftast inom norden men ibland till turkiet och nån gång till Egypten!
Ofta ofta efter skolan så cyklade jag til mormor och morfar och ville hänga med morfar till nån av dom grusgropar han ägde här i trakten, eller följa med till hans verkstad. På sommrarna fick jag sommarjobba där.
Han var med och byggde kumlafängelset, globen och när han var yngre byggde han vägar uppe i norrland där han kom ifrån. 

Morfar ställde alltid upp på saker, engagerade sig i moderaterna (jag fick 50 öre för varje informationsblad jag delade ut..), sponsrade fotbollslag och mitt hockeylag.
På helgerna åkte jag med till lantstället.
När sanden vid lantstället var för tråkig ordnade han en lastbilsflak med finaste hawaii-sand och dumpade där. Otroligt driven och full fart hela tiden. Sålde av företaget för några år sedan i samband att sjukdomstecken visade sig. Han var familjens patriarkat och det var tryggt. Oerhört bestämd och rätt hett temperament, men aldrig elak.
Mormor hyssjade honom alltid när han svor inför oss barn när något gick honom emot - "helvetes jävlar.."

På något vis kändes ingenting omöjligt när jag var liten och morfar fanns. Jag minns det som en fantastisk känsla att känna den känslan, att oavsett om någon sa att något inte gick, så visste jag att "det gör det visst..".
På lantstället lade vi nät på kvällen, och gick upp i gryningen för att vittja näten. Ofta rökte vi fisken vi i vår abusrök fick eller så gick jag iväg till någon granntant med fisken till dennes katter.
En vinter när jag var 10-11 år fick jag köra hans stora chevrolet på isen vid lantstället. Jag var upprymd i flera dagar efteråt.

Senaste gången jag satt ner och pratade ett längre samtal med honom för några år sedan berättade han att han var så otroligt nöjd med det liv han levt, han reste jorden runt 2 eller 3 gånger, var utomlands ett par gånger per år, och jobbade med det han ville och levde hela livet ihop med min mormor.
Det känns rätt skönt att veta att han var nöjd att ha levt det liv han gjorde.

http://nilsis.blogg.se/2011/april/utkast-april-11-2011.html


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0