Nilsis

I lördags cyklade jag omkull. Hann inte ta emot mig utan landade på höger sida. Hade som tur var min gant-jacka som är rätt grov, den gjorde att jag undvek skrapsår. Fick lite grus i ena näven som jag fick pilla ut med pincett.

Kände att smällen tog illa. Åt ipren med den hjälpte inte något vidare.

På söndagen var smärtan i högersidan total, jag hade ett jack i höger knä och kunde knappt böja på vänster ben.

Ringde sjukvårdsupplysningen och frågade om råd, sa att jag var rätt säker på att jag brutit ett par revben.
"Men det gör dom ingenting åt på sjukhuset" fick jag till svar.

Till saken hör att:
När jag var typ 12 år cyklade jag omkull, rejält, vurpade över styret och landade i full fart med bröstkorgen på en stubbe. 5 dagar på intensiven med hopsjunken lunga, 2 brutna revben varav ett av benen hade skurit i min lever.
Det sa jag till sjukvårdsupplysningen. Hon sa att det var en ovanlig händelse. Förvisso, men hur kunde jag veta vad mina revben den här gången gjort? Hon rekommenderade mig att känna efter om jag stod ut med smärtan.
Strax efteråt satt jag i en taxi på väg till akuten.

Jag kom in, beskrev problemet och fick sitta ner i en fullsatt väntsal. 10:50 på söndagen. Jag trodde det skulle vara tomt. Men folk var nyktra och tysta iaf.

Efter 10 minuter fick jag komma in i ett undersökningsrum, en sjukskötare klämde på mig, tog tempen, blodtryck och puls.
Är du nervös, frågade han. Jag kände själv att jag hade kaninpuls och förklarade att jag har 2 fobier: nålar och höjder. Höjder är ju normalt, ramlar man ner från en allt för hög höjd dör man. Nålar pga att jag blev styvmoderligt skött på sjukhus när jag var liten valp.
Jag kände mig svimfärdig av obehag inför vad som kunde vara fel med mig och kände att jag var vit i ansiktet och torr i munnen.
Han var mycket duktig. Tryckte på en punk som gjorde att jag sprattlade till och i reflex slog bort hans hand varpå han skrattade till åt min reaktion att från blixtstilla nästan lyfta från britsen. Jag skrattade också vilket gjorde oerhört ont.

Strax därpå kom en läkare som klämde på mig och sa att jag skulle slappna av och säga till om det gjorde ont. Han tryckte lite och höll på, och sa sen att han kände att det fanns frakturer, och att jag även känt smärta på levern.
Jag fick direkt oerhörd ångest och kände ledsamhet. Svor faaan och helvete rätt tyst.
Läkaren förklarade att dom var tvungen att sätta en infart i min arm och direkt skicka mig på röntgen. Sagt och gjort, skötaren kom in och jag fick lyssna på musik medans han satte en nål i armen på mig. Kändes bra, som sagt, han var skicklig och det kändes som att han lyssnade på mig. Viktigt. Han frågade bl.a hur det kom sig att jag var rädd för nålar men har tatueringar.




Dom sa åt mig att gå iväg till en korridor och ta hisen 1 våning till röntgen. Jag tryckte på hissknappen och efter 5 sekunder öppnades den. Jag stegade fram och skulle precis gå in när en sjukhusanställd sköt ut en säng med en död person insvept i lakan rullade ut. Jag fick ännu mer jävla ångest.
Tog hissen upp till röntgen, väntade ett par minuter varpå mitt namn blev uppropat av en röntgensköterska.
"Men Niclas, går du?"
"Ja, vadå då? Varför skulle jag inte göra det?
"Jag trodde att du skulle komma på en säng"
Här får jag naturligtvis ÄNNU MER ångest då det känns som att hon vet något jag inte vet:
"Vad fan säger du, varför skulle jag det?!"
"Jag läste remissen, och det verkade vara så allvarligt"
Jag blir tyst och spak och klarar inte ens av att knäppa av mig mitt halsband. Kan bara tänka på sönderskuren lever, Anna Lindh, och vad röntgen kommer att visa.





Jag går in i röntgenrumet och får dra ner brallorna, lägga mig på britsen och sätta som en gummikåpa runt snorren som skydd mot strålning, kontrast in i blodet, åker fram och tillbaka och blir scanad och 10 minuter senare går jag ut därifrån, ner till väntrummet igen för att vänta på vad röntgen skulle visa. Jag känner mig svag och illa till mods

Efter en stund kommer en sköterska och visar mig till ett rum där jag ska vänta på läkaren. Från rummet kan jag se där ambulanserna kommer infarande med patienter, jag ryser av obehag.
Efter 10 minuter kommer läkaren med en trave papper i näven. Jaha, tänker jag, där står väl hur dom ska ta hand om mig under min kommande tid på sjukhuset.
"Röntgen gick bra."
"Vad säger du?"
"Röntgen gick bra, levern har klarat sig"
Jag skriker rakt ut som om jag avgjort en VM-final i miut '93, stegar fram och kramar läkaren som står stel som en pinne, och jag skriker "FY FAN VAD SKÖNT!!"
Efter en stund frågar jag om revbenen, och jag har 2 frakturer.
Han svassar iväg och efter 20 minuter kommer sköterskan som tog mot mig från början och tar bort infarten ur min arm.
Jag knallar upp på stan och får ut ett 100-pack tramadol mot smärtan.

Allt gick oerhört smidigt, och även om jag var där flera timmar kändes det som jag fick den hjälp jag ville, stor tumme upp!

På vägen därifrån lyfte en helikopter från sjukhustaket. Jag höll min mobil i handen och när helin drog iväg höll telefonen på riktigt att blåsa ur handen, ett frukstansvärt tryck!





Man blir torr i munnen av tramadolen, så jag köpte något på apokeket mot det. Vidrigaste tabletterna någonsin, smakar bara torrt.. asken andas "pensionär".


Idag hade jag av en slump en tid på vårdcentralen. Jag ville att dom skulle kolla mitt hjärta eftersom jag tycker att det slagit konstigt. Jag fick ta ett EKG, läkaren lyssnade på hjärtat och tryckte lite och förklarade att hjärtat var kärnfriskt, och att det var brosket mellan muskel och bröstbenet jag kände.
Jävligt skönt resultat där också.
Gick från vårdcentralen på norr hem, köpte lite böcker på vägen.


Den smärtstillande medicinen jag tar är lite lustig. Jag blir oerhört avslappnad och sömning när jag tar full dos, blir slapp och bryr mig inte så mycket om någonting, somnar hur som helst korta stunder.
Jag är sjukskriven 1 vecka till att börja med, så får vi se hur det känns nästa veckan. Som det är nu är framför allt höger sida av överkroppen känslig, svårt att böja mig fram eller i sidled och öm såklart. Som om någon spelat la cucaracha på revbenen med en kulhammare.

Det var det hele..

Veckorna går snabbt. Skönt. Helgerna går också snabbt. Det är väl ok det med.

Igår:
Utgång med kollegor på Stora Örebro, plocktallrik som starter och nån toast med oxfilé som huvudrätt. Carlsberg  och långbord, ansikten från förut, skaka hand eller krama.

Trevligt var det. Idag vet jag att jag är 30, om man säger så.

Det var så många bekanta ansikten ute igår så det kändes som det var en överaskningsfest. Tjej som satt i pissoaren på herrarnas och pissade. PAPPER skrek hon, glöm det sa jag. "Gå inte in, du ska inte behöva se det där" sa jag åt en karl. Han gick in och jag hörde ett "men fy fan" innan dörren gick igen bakom mig.
Jag gillar inte Harrys. Jag är inte gammal nog. För mycket atlas copco-gubbar, såna där som heter "Lasse", 3-barnsmammor som med hungriga blickar vänder huvudet mot entrén varje gång det skramlar till i den. Granska, från huvud till tå. Lätt leende och "busig" blick åt väninnorna vid bordet.
Jag älskar ju att iaktta, se en situation eller ett sällskap, och typ dagdrömma om vad det är för typer, och på Harrys finns det hundratals tillfällen för mig att i mitt huvud sätta etiketter på folk.
"Men du då Niclas, är du så jävla bra och över dom där människorna?!" Nej, verkligen inte. Herregud. Jag gör mig själv ofta besviken. Och andra också.

Idag blir det lugn kväll hemma.

Lilla Charlie, 10 månader, var här och hälsade på häromdagen!








Idag blev det en promenad i solen med en tvärtjurig Attis.

Jag gör ju mina halvbra försök på jobbet, men jag är KOCK, inte bagare (även om alla kockar bör iaf kunna baka några bröd) men jag brukar läsa en brödblogg som jag brukar läsa: Brödpassion. Grymma bilder och otroligt engagerad bagare. Mycket trevlig att läsa.

http://www.brodpassion.se/

Lördagen bestod av AW med Mickan och lite spring på stan. Jag skulle jobba extra på söndagen så jag ställde klockan på 06. Trodde jag, men det var 05 jag hade råkat sätta den på.



Skägg + mustach på G!





På lördagskvällen ringde morsan och var uppspelt. En lärare från när jag gick i högstadiet var med i postkodmiljonären.. Morsan lever kvar i gammel-Sverige där nån som varit med i tv är känd. Helt ointressant ju.
100 000:- blev det iaf, det är hon värd, en bra lärare!

Resten av lördagskvällen spenderade jag och hund i soffan tillsammans.


Söndag, Exakt så här ser en Niclas-frukost ut. Kaffe, nykokta ägg, färskt bröd och kaviar. Äggröra, bacon och annat lull-lull på frukostbrickan är inget för mig.
När man jobbar på hotell lär man sig snabbt att se skillnad på vana hotellbesökare och såna som bor mer sällan. Dom som bor ofta äter samma sak varje gång och öser inte på, och går heller inte bananas över att det finns mer saker där än dom har hemma i sina elextrolux-kylsåp.

När jag ätit klart frukosten ville Attis leka "Portugisisk uteliggarhund" och kom fram till mig och såg fattig ut, tittade på den tomma frukostbrickan, på mig, på brickan, på mig osv med den där fattiga blicken. Hon är bra på det där.


På söndag blev det 3 timmar på gymmet, 15-18 med Milla från mitt jobb. Gick först typ 30 min på löpbandet för att värma upp, gymade ca 40 min med vikter och sen mastodontlånga 1 timme på bandet innan det blev stretching och hemgång på skakiga ben. Efter 1 timme på bandet är man svettig överallt, till och med om benen. Men skön som fan!



Min långtå fick blånagel de lux. Ska nog börja knyta skorna när jag tränar, dom sitter lite löst och jag tror det gör att foten glider och slår i där fram i skon.

Jag är uppe med tuppen. Ska strax cykla iväg och jobba extra idag. Börjar kl. 08. Råkar sätta väckarklockan på 05 istället för 06. Bra jobbat.

Ska till mitt gamla restaurangjobb för att skicka ut en lunchbeställning. Ska bli kul. Slutar väl vid 15-tiden skulle jag tro.

Resten av lördagen har jag inget i min kalender. På söndag ska jag träna..

Under tiden kan ni lyssna på lite skön progg. Tror jag hade den här melodin som ringssignal en gång i tiden faktiskt.

Minns ni det, Millennieskiftet? Det var ett tjaaaat om att all uteckling skulle dras tillbaka 100 år då allt som hade elektronik och klocka skulle haverera pga att den inte kunde gå över till 00, eller nåt.
Jag bodde i ladugårdsängen och hade en granne som hade bunkrat upp med mat och allt som behövdes.
Han var med i tidningen med bild på sitt enorma förråd. Under dagen kom det rapporter från dom länder som gått in i 2000-talet att inget hade hänt och folk slängde papper från fönstrena, dansade på gatorna och kramade om varandra. Typ.
Grannen skämdes väl lite, skulle jag tro.

Där nånstans, bland Millennie-ölburkar och fat med pasta från pastahaket alladin(?) på järntorget (29:-, 35:- inkl. dricka, blev många mål där..), hade jag nyligen slutat träna på gym och ägnade mig istället åt vad en vanlig svensk 18-åring gör när han blivit 18.

Idag tog jag mig till ett gym för träning igen. Friskis & svettis kvarnen.
Helt nya kläder och skor, gick nonchalant in, morsade på receptionisten och scannade in mig med mig kort.
När jag var där och köpte kortet i går hade jag spanat in hur man tog sig förbi receptionen, så det hade jag klart för mig. Jag ville inte framstå som en rookie. Men när jag svängt runt hörnet visste jag inte var jag skulle och höll på att ramla in på någon slags rum med gruppträning.
Letade efter omklädningsrummet och hittade ett som var hett och fuktigt, fanns duschar och bastu där.
Böt om och gick ut i gymmet. Rätt mycket folk, och jag började med att cykla 10 minuter. Sen körde jag vikter ca 45 min, och avslutade med att promenera på löpbandet i 35 min. Rätt skönt.

Jag var i ett rum och tränade maskiner med vikter, och den var en liten späd fotbollstjej där. Jag tog maskinen efter henne och körde med den tyngd som hon hade haft, helt otroligt, det visade sig att hon som var så liten klarade att träna med lika mycket som jag, dom kan vara starka ÄVEN OM MAN INTE TROR DET!

Imorgon har jag vilodag för gymmet.... och på torsdag ska jag köra igen.

 

Örebro vann mot Bofors med 2-1 efter förlängning. Matchen var ingen höjdare, men 2 poäng är 2 poäng.

Jag känner att jag behöver en ny kamera. Den håller inte måttet för den tid och energi jag lägger ner på att fota och lägga upp bilder. Det betalar sig inte i nöjdhet över bilderna, helt enkelt. Efter en match som ikväll lägger jag närmare 3 timmar på att sortera och lägga upp bilder.
Det kostar ju dock en hel del att köpa ny kamera + objektiv, och efter ett halvår där jag jobbat 75%,  separerat samt flyttat är min kassakista snarare en spargris, så att slänga iväg 25 000:- är något jag måste överväga mer noggrant än att göra det för att jag "känner för det".
Jag vill ju fota såna här bilder: http://aldrigstilla.blogspot.com/ (och ja, jag förstår att det inte bara är upp till utrustningen att göra det)

Antalet läsare här är heller inte något att springa naken över Drottninggatan över, även om jag inte vill ha massa läsare, och enbart har tipsat ett fåtal personer om att bloggen finns, resten har hittat hit själva, och jag är nöjd och tacksam över besökstalet. Det har ökat på senare tid dessutom.
Jag får inte så många kommentarer här (oftare på flera år gamla inlägg är nya, pga att folk googlar olika saker och hittar hit), men en hel del irl, vilket är kul.
Hade jag velat öka besöksantal hade jag lagt upp bloggadressen på olika forum, eller bett dom som har tillåtelse att använda mina bilder att hänvisa hit, men det har jag aldrig gjort.
Dessutom använder jag ju mest bloggen som min egna logg-bok, har stor användning av att kunna gå tillbaka och kolla fakta eller vad jag gjort.
Nej, det ska inte vara något jävla spring här, inte ens min familj vet om det här.

Ett enkelt sätt för er läsare att följa bloggen, och alla andra bloggar för den delen, och slippa gå in på bloggen in utan att jag skrivit något, är att lägga till mig i feeds.
Uppe till höger så finns det ett orange märke, håller ni musen över det så står det "visa feeds på den här sidan". Tryck på den knappen, och sen "Prenumerera på denna feed". Då hamnar jag i en lista över era feeds under "favoriter --> feeds". Det är det bästa och enda sättet jag följer boggar på min stationära dator. Jag får inte reda på hur många som följer mig, eller vem ni är, så det finns ingen fara med det.
Läser ni bara via mobilen är det absolut bästa bloglovin http://www.bloglovin.com/sv där ni också kan söka reda på mig (sök på nilsIs). Det enda sättet jag följer bloggar via mobilen på, tar alldeles för lång tid att gå in blogg för blogg och kolla. Så gör nu så! =)

Jag skulle tro att jag är ensam om att lägga upp så många bilder från stan som jag gör. Vet ni nån som lägger upp i liknande mängd, tipsa gärna. Och jag vill inte läsa nån fågelskådarblogg med bilder på trastar ur 210 olika vinklar, utan den "ska vara" som min blogg med bilder från lite ditt och lite datt. Bloggar utan bilder är ofta tråkiga.

Men jag vill ändå lägga upp bra bilder (såvida om inte är iväg skickade från min mobil). MEN, jag tycker fortfarande att händelsen man fotar är viktigare än det tekniska utförandet, dvs att jag gillar hellre att det finns bilder på vad som skett, än att det inte gör det för att fotografen inte var helt nöjd med bilderna (då skulle det knappt finnas några bilder alls här).

Jaja, cut the crap och posta bilder då!
Vad tror ni, är storleken lagom eller ska jag göra dom större, eller kanske mindre?
:

När man kommer till hallen och ser detta är det skönt med årskort..


Boforsarna.. Luktade smörjolja och diesel därifrån?








Fight!




Ville Nieminen



Ville igen


Frisk




Strax över 3000 pers på matchen, jag hade verkligen hoppats på 1000 till!!


Puck!

Weinstock!


Issprut


Warg stod i spelargånge, missade om han spelade öht?


Det finns en prisad bildbok som heter "Ett barn blir till". Sånt lägger jag knappast upp, men väl "Ett mål blir till"!
Höll in avtryckaren och följande 10 bilder är från när Örebro avgjorde matchen i förlängningen med 2-1!

Man ser pucken gå in, 100-delen innan publiken uppfattar det




















Spelarna åker alltid in i mittcirkeln efter seger och höjer klubborna och tackar publiken innan dom åker och tackar klacken särskilt. En fin gest, tycker jag!

Fahlander gled över isen..

Laddar i nför matchen, massa adrenalin redan! Dom måste vinna det här, annars slänger jag mig i svartån.. Jag tror och hoppas på 5-2 till Örebro

Lite gamla bilder från tidigare möten:

http://nilsis.blogg.se/2009/september/draft-sept-22-2009.html

http://nilsis.blogg.se/2011/february/bilder-fran-orebro-bofors-ik.html

Den fruktansvärde händelsen med Niklas Lihagen, kommer ALDRIG glömma:
http://nilsis.blogg.se/2009/december/bilder-fran-senaste-tiden-niklas-lihagen.html

http://nilsis.blogg.se/2010/october/bilder-fran-kvallens-derby.html

Ett par bilder från 2002 kanske? Örebro möter Bofors borta i Karlskoga. Taget såklart med vanlig kamera med rulle, 27 bilder eller vad det var, man fick verkligen välja sina tillfällen att slösa bilder på. Höll på att bli ruinerad på alla bilder jag tog på hockey och hund då. Lite skillnad nu när man kan fota hur mycket man vill. Mitt minneskort på kameran är 64 GB! Får väl plats drygt 20 000 bilder innan jag behöver tömma det.





Peppmusik inför matchen är, som vanligt! Cock sparrer!

En gång såg jag DeeDee Ramone på Legendariska Hotell Continental - CONTAN- här i byn. Där kan man säga att jag fick action i vardagslunken.
Jag hade ingen koll på vem DeeDee var. Han var alltså bassist i THE RAMONES. Han var bra sliten, och hade någon yngre förmåga med sig som sjöng mest. Men jävlar vad bra det var! Han fick ett utbrott på en ljudkille som stod och svettades och micklade med knapparna, slutade spela och skrek på honom: "-do you think i'm fucking stupid??!". Fy fan, det var rock den kvällen, det kan jag lova.
Anledningen att jag, Klatten och Peppe (tror jag) öht gick dit var att jag var 18, hade min första lägenhet ever, på Vasatorget. Nån fyllde 18, vi gick till Contan typ kl. 18 och drack. Bartendern kom fram med ett vip-kort och sa "här grabbar, för att ni är så tidiga. Men det är personligt", 1 personligt kort på 3 pers. Svårt. Vi tjatade till oss varsitt.

Och en kväll gick vi dit, och såg fuckin DeeDee! 18 år, egen lägenhet, vip-kort på contan. Lvet kunde nog inte bli bättre, tyckte jag väl då.

Han dedikerade en låt till sin bror, Joey Ramone, sångare i Ramones, och önskade att han inte skulle dö (då han led av cancer). Sen spelade han Pet semantary (från Jyrkyrkogårn). Några månader senare dog Joey. Ytterligare tid efteråt dog DeeDee i en överdos.



På det där vip-kortet såg jag även The Hives lira järnet som förband åt Hellacopters, jag tyckte dom verkade vara pajsare och gick iväg och drack öl istället. Även The Ark slog igenom då. Faktiskt bättre live då än man kanske kan tro. Ola Salo hade en jävla scennärvaro i den lilla konsertlokalen. Jag diggade det, får jag väl erkänna.

Edit: DeeDee dog 2002. Ska, enligt egen uppgift legat med över 5000 personer (han var ju dock prostituerad ett tag) Hittade även bilder från när han var här:

http://lucidor2.tripod.com/deedeeramone/index.html

http://lucidor2.tripod.com/deedeeramone/dee.htm

http://lucidor2.tripod.com/deedeeramone/contan2.htm